Idag får jag inte riktigt dagen att gå. Är en aning less på att inte hitta något jobb!!! Utbildningen som jag trodde skull starta i min kommun till våren, ska inte starta. Varför vet jag inte. Får se om studievägledaren kan hjälpa till med en lösning, ska till honom den 14 dec. Nu när jag väl bestämt för att läsa så finns det ingen utbildning i min kommun och det känns lite ruttet....
När jag har sådana här dagar så grubblar jag lite på allt möjligt och går tillbaka i tiden och kommer till den tid då jag träffade min kärlek :) och för att göra en halvlång historia kort så träffades vi första gången på gymnasiet, vi gick parallellt. Efter mycket flirtande blev vi till slut ett par, men det varade inte så länge då, kanske 1 månad eller så men kära det var vi.
Jag undrade länge hur det gick för honom och hur han levde sitt liv, så helt plötsligt en dag efter 14 år hittade jag honom på en dejtingsida och jag trodde inte mina ögon!!!! Nu var det upp till ödet att bestämma.
Jag chansade och slängde iallfall iväg en virituell kyss ( som det så fint heter ). Han svarade efter några dagar, ( efter att ha varit tvungen att betala en medlemsavgift ) och han visste då inte att det var lilla jag för jag hade inte lagt ut någon bild på mig själv...
Efter en veckas mejlade, pratande och fnittrande bestämde vi oss för att ses igen och gissa vad, klick sa det med en gång och nu har vi snart varit ett par i 5 år och förlovade i 3½ och bott ihop lika länge. När jag tänker tillbaka så var han nog redan mannen i mitt liv, men inte vid den tidpunkten i livet....Utan ödet bestämde åt oss senare i livet.....
Så visst stämmer det gamla ordspråket "Gammal kärlek rostar aldrig" :)